Karolina

För ett och ett halvt år sedan, hamnade jag av en slump, på en blogg, som bland annat handlade om ett cansersjukt barn. Inte mycket äldre än vår storasyster. Jag fastnade där och insåg med tiden att familjen fanns närmare än jag trodde. Det visade sig att barnet dansade för min kollega på helgerna och att det var ett roligt inslag i barnets sjuka liv. Det har gått upp och ner, men i våras var barnet färdigbehandlad, men en biopsi ville dom ta ändå, för att vara på den säkra sidan. Det visade sig att tumören fanns kvar och man påbörjade en ny behandlig. Läkarna hade inte gett upp hoppet, vilket kändes som nått positivt. När sommarlovet var slut och jag insåg att barnen nu var en av mina elever, kändes det roligt att jag kunde få muntra upp barnet med dans. Men så förra veckan var barnet inte i skolan, hörde att hon var på sjukhuset på kontroll. Väntade med spänning på en uppdatering på bloggen. Häromdagen kom det. Tumören fortsätter att växa och behandlingen har avbrutits. NEJ!!! Tårarna rinner och jag kan inte sluta tänka på barnet. 3 av 4 cansersjuka barn överlever, men det borde vara 4 av 4. Kan inte sluta tänka på detta!!!