Karolina

Idag hade jag en mindre trevlig upplevelse. Efter några krävande lektioner och samtal med lärarkanditater, så skulle jag äntligen få äta lite lunch. Matlådan hade jag glömt hemma och skollunchen såg inte så inbjudande ut, så det fick bli salladsbordet och hårdsmörgås till lunch.  Idag var det fullt i personalmatsalen men jag hittade en stol och klämde mig in där ändå. Tänk så olika det är från vecka till vecka, ibland är man där själv och ibland finns det inte platser kvar. Med facit i hand är jag tacksam att det var en full vecka, istället för en tom vecka. För efter några tuggor blev det stopp i halsen. Till en början var jag helt lugn, det är inget ovanligt och efter några klunkar vatten brukar maten fara ner. Men inget hände, maten satt fast. Kände att jag började behöva luft och funderade snabbt på vad jag skulle göra. Skulle jag kräkas så jag behövde rusa till toan? Eller skulle jag försöka dricka mer för att kunna svälja ner maten? Som tur var behövde jag inte fundera mer, utan dom övriga i rummet observerade min situation och kom om hjälpte mig snabbt. Fick bort det mest akuta, men hade svårt att andas till en början. Både av luftbrist men även kände jag att det satt kvar nått i halsen, men lite längre ner. Försökte dricka mer men det blev bara värre och jag försökte hosta, fick upp en del mat och en hel del slem/vatten. Men det var nått kvar ändå. Skolsköterskan var där, så  jag fick följa till hennes rum, så att jag inte skulle känna mig så utstirrad och inte helt förstöra matlusten för dom övriga. Satt och andades ett långt tag, försökte dricka mer och även lite fil och till slut så åkte biten ner. Men skärrad var jag, rädd till och med, och det är nått jag verkligen aldrig mer vill uppleva. Fy så hemsk det var.

Jag är oerhört tacksam för den snabba insatsen från kollegorna och omtänksamheten som dom visade. Jag hoppas att dom förstår vad det betydde för mig!

Istället för att stanna på skolan och arbeta valde jag att åka hem, men nu är jag jättehungrig och vågar inte äta, ifall det fastnar igen, för vem hjälper mig då? Nä, jag tror jag väntar till ikväll istället, det känns tryggare