Karolina

På en till bebis alltså.  Har ikväll varit och gosat på Jens och Johannas lillbebis. Född i måndags, han vägde 4 kg och var 53 lång. Åh, ska jag aldrig ha en sån igen, är det riktigt säkert, kan vi inte orka en gång till? Det  är så lätt att övertalas när dom är så där söta och snälla. Och föräldrarna såg nästan oförskämt frächa och pigga ut. Själv såg jag ut som om jag hade genomlidit sju svåra år 3 dagar efter förlossningen. Men vi har ju bestämt oss för att det inte ska bli några fler, och det är nog tur det, för jag känner mer och mer att vi bara är besvärliga när vi är någonstans. Vi tar plats, lever om, ja, vi är bara som en orkan som kör över en. Känns inte kul, men vet inte vad jag ska göra. Är det S som är ouppfostrad, är det vi föräldrar som är slappa eller vad är det för fel? Varför kan inte vi vara  en sån där barnfamilj som lätt kan gå omkring i en porslinsaffär några timmar? Eller åtminstone en familj som man inte behöver gruva sig för att bjuda hem? Åh, vad svårt det är att vara förälder.