Ångest
Ja, imorgon är det slut på ledigheten. Dryga heltiden väntar på mig med skräck. Hur ska jag orka, hur ska jag hinna, hur ska det gå? Ja, på nått sätt går det alltid och det är klart jag kommer vara trött till en början men man vänjer sig nog. Hoppas jag
M börjar hos dagmamman. Hur har hon blivit så stor? Känns verkligen inte som om jag har varit hemma i drygt 1 1/2 år. Det var ju bara nån månad sen hon föddes och inte är det länge sen jag var vaken hela nätterna med en skrikig bäbis. Eller? Är det inte lite tidigt att börja hos dagmamman ännu? Pratade om det idag, att hon känns så mkt mindre än S när hon började hos dagmamman, trots att de är lika gamla. Men M känns det som om hon inte kan nått, hur ska dagmamman orka?
Många funderingar och känslor så här dagen innan det är dags. S längtar otroligt mkt, har haft nedräkning senaste dagarna, själv skulle jag vilja stanna tiden om det gick. Men det är oundvikligt, imorgon kommer även om jag inte vill.
Själva inskolningen är jag inte orolig över. Det kommer säkert gå jättebra, men hur ska jag kunna vara utan mina barn hela dagarna och kunna koncentrera mig på jobbet. Men man vänjer sig säkert när jag kommer dit. Ännu har jag ju några dagar på mig.
Ha en fortsatt trevlig söndagskväll!